Inför sommarens utställning har Leif Elggren låtit karaktärer och situationer från serien Fysiologiska frekvenser möta nya teckningar som blivit till med Hill närvarande i tanken under tecknandets gång och ett gammalt blåaktigt papper som pockade på att användas.

Linjerna i Leif Elggrens teckningar har samma direkta, känsliga och lite nerviga kvalitet som dem i Carl Fredrik Hills teckningar. Det blir något elektriskt över det hela. I Hills fall var tecknandet starkt påverkat av hans sjukdom, men oavsett detta kan man låta sig dras med i det intuitiva skapandet som bägge konstnärernas arbete visar prov på. Elggren introducerar oss till sina glupska Kronätare som ägnar sig åt sina obegripliga sysslor och som väcker associationer bortom det enkla och direkta. Det till synes mörka ställs på ända och blir komiskt.

Olika kartläggningar pågår och det kan ibland vara svårt att få grepp om vad det är som kartläggs, men det är tydligt att det är något angeläget och viktigt. Utan att vara alltför privat bjuder Elggren med oss på en resa genom det undermedvetna och öser ur minnen från barndomen. Gustaf Cederströms målning av Karl XII’s likfärd gör stort intryck på honom som barn, där den döde kungen blir en fadersgestalt och den lille pojken drömmer om att växa upp och bli kung han med. Guldknapparna på kungens och manskapets rockar imponerar.

Gestalterna och skeendet i teckningsserien Fysiologiska frekvenser rör sig i psykoanalysens land och deras interaktion skapar en egen sorts koreografi. I Leif Elggrens mångfacetterade konstnärsskap, som rymmer måleri och skulptur såväl som performance och ljudkonst finns alltid närvaron av lek, en framhärdande och insisterande lek som aldrig tar slut.

Leif Elggren och CF Hills teckningar är båda enastående exempel på tecknandets storhet, bortom skissen och förlagan. Tecknande som en egen konstform: Den allra enklaste, då det endast krävs ett stift som ger ett avtryck mot ett underlag, men samtidigt det mest komplicerade då ett felsteg omedelbart avtecknar sig. Kravfyllt och kravlöst på samma gång och därmed kanske det svåraste.